Gösta ”Hutte” Benckert

Gösta ”Hutte” Benckert föddes 1908 i Stockholm. Son till civilingenjör Nils Benckert och hans maka Helfrid. Efter gymnasie-, underofficers- och officersutbildning var han bl a verksam inom försäkringsbranchen. I vinterkriget 1940 tjänstgjorde han som plutonchef vid Sallafronten. I spetsen för norska frivilliga sökte han sig till Norge i april 1940 för att som kompanichef fördröja den tyska framryckningen.

 

Uppgifterna till artikeln kommer från Huttes egna ord till mig, hörsägen från
personer som har känt Hutte, artikel ur Helgens Nyheter 27 mars 1959, tidningen Triumf 23 januari 1981 och en artikel ur Hemmets journal, årtal okänt.Vem var Hutte?

Gösta ”Hutte” Benckert föddes 1908 i Stockholm. Son till civilingenjör Nils Benckert och hans maka Helfrid. Efter gymnasie-, underofficers- och officersutbildning var han bl a verksam inom försäkringsbranchen. I vinterkriget 1940 tjänstgjorde han som plutonchef vid Sallafronten. I spetsen för norska frivilliga sökte han sig till Norge i april 1940 för att som kompanichef fördröja den tyska framryckningen. Efter återkomsten var han beredskapskompanichef i Stockholms skärgård. Under FN-kommendering till Korea 1954-55 tjänstgjorde han som major. Gösta Benckert var dock mest känd som vapen- och uniformsexpert, bl a från 10 000-kronorsfrågan i TV. Han var anlitad av auktionsföretag som värderingsman, rådgivare till institutioner och hedersledamot i ett flertal föreningar, bl a samlarförbundet Nordstjärnan och såklart, SVEVAP.

Efter sina bedrifter i Norge 1940 blev han som en av få svenskar tilldelad S:t Olovmedaljen med ekegren för tapperhet i fält.

När Hutte fyllde 75 år 1983, var det stort fest på WennerGren Center i Stockholm. Jag var adjutant till Hutte klädd i Royal Air Force uniform. Hutte var själv Schweizig storadmiral, han bar någon form av fantasiuniform.

Jag bodde i närheten av Hutte på början av 80-talet och brukade skjutsa honom till och från samlarförbundet Nordstjärnans vapenträffar som han ledde. Alltid hade han med sig unika saker från sin stora samling som han visade upp. Ofta hjälpte jag honom hem med sakerna som han hade tagit med för att visa. Han hade en liten lägenhet på Östermalm, 2 rum med kokvrå. Överallt var det prylar, vapen och uniformer. På väggarna hängde svärd, sablar och pilbågar. Det var knappt så att man såg tapeten bakom. Och när man var där så kom alltid en flaska starkt fram. I stället för skål sa Hutte högt och ljudligt ”Hutt!” Därav smeknamnet.

1959 var Hutte med i finaltävling i det populära TV programmet ”Kvitt eller dubbelt”. Tyvärr vann han inte.

Det har utkommit en bok som handlar om hans aktiviteter i Norge i 1940 skriven av Charlotta Sjöstedt, I skuggan av ett hjälteland. Svenska frivilliga för det ockuperade Norge, Hjalmarson & Högberg, Stockholm 1999. 243 s. ISBN 91-89080-24-6 I boken kan man läsa följande.
En av de färgstarkaste personerna som nämns i boken är utan tvekan den värnpliktige löjtnanten Gösta Benckert, som var chef för 3:e kompaniet. Han dog 1990, innan författaren satte igång med sin undersökning. Hon fick alltså aldrig tillfälle att intervjua honom. Det var synd, för jag är inte säker på att hennes bild av honom i så fall skulle varit densamma som nu, när hon bara har kunnat ta del av hans anteckningar från fälttåget i Norge 1940.

Benckert var inte någon officer av den gamla typen, som gick omkring på kaserngårdarna och skällde som en bandhund. Han behövde inte ryta, för han åtnjöt en absolut auktoritet. Det salta gäng som varit med honom i Norge som frivilliga 1940 beundrade honom. De kunde berätta om hur han i det längsta försvarade Kongsvingers fästning och hur han vid ett tillfälle lassade upp sina mannar på en lastbil och åkte tvärs igenom tyskarnas linjer, sittande på taket med en pistol i vardera handen. Allt detta parades med en anspråkslös älskvärdhet som inte var så vanlig i det militära på den tiden.

Hutte Benckerts memoarer ligger på krigsarkivet i Stockholm. Hans syster maskinskrev originalet. Det är på ca 150 sidor, men handlar nästan enbart om kampen i Norge i april och maj 1940.

Militären Hutte

Den 9 april 1940, då tyskarna anföll Norge, befann sid den dåvarande fänriken Benckert i Torneå. Han hade varit frivillig under striderna i Finland och skulle nu demobiliseras. Med sig hade han hela sin pluton från frivilligkåren.

Då beskedet kom om att tyskarna hade anfallit Norge organiserade Hutte ett eget kompani där de flesta var norrmän. De begav sig till Sydnorge och Kongsvinger. Här hade norrmännen redan gett upp när Huttes män kom dit. På järnvägsstationen mötte de en kapten i civila kläder. Hutte begärde att få tala med honom.

– Ge upp, varför det? frågade Hutte. Först ska vi väl i alla fall se fienden.

De orden gjorda att fänrik Benckert per radio utnämndes till kapten i norska armén och även till kommendant på Kongsvingers fästning. Försvaret höll inte så länge. En trolig sprängd bro över

floden Glommen visade sig inte vara sprängd. Över bron kom två tyska bataljoner den 16 april med artilleri. Kanonerna på Konsvinger höll inte måttet. Det fanns bara ett slutstycke till kanonerna så det gick bara att ge eld med en kanon i taget. Efter två dygn var Huttes kompani tvingade att ge upp. Två tredjedelar evakuerade och gav sig iväg norrut för att finna de retirerade norska styrkorna. Med en styrka på 25 man stannade kapten Benckert kvar och täckte återtåget.

För den styrkan följde sedan en tid av förvirring och gerillakrig. De drog sig norrut till trakten av Lillehammar för att anfalla tyskarna i sidan. Då de kom fram hade de norsk-fransk-brittiska trupperna börjat att dra sig tillbaka mot Åndalsnes. Det betydde att det inte fanns mycket att göra.

Under intensiv gerillakrigföring, som dock hade problem med ammunitionsbrist, gick Huttes styrka via Hammar till Rörås. Där fick man besked om att norrmän och britter hade lämnat Sydnorge via Åndalsnes. Endast i Narvik i Nordnorge, fortsatte kampen mot tyskarna. Hutte fick order om att bege sig dit med sin pluton. Den var då den enda som inte hade gett upp striden i Sydnorge.

På en lastbil förflyttade Hutte och hans mannar upp mot Trondheim. Därifrån hade de tänkt sig att ta en fiskebåt vidare norrut. På små skogsvägar körde de rakt igenom områden som för länge sedan var besatta av tyska trupper. Hutte ledde ofta bilmarschen från lastbilstaket. Där satt han med en pistol i vardera handen. Då och då passerade de tyska poster, men då gömde Hutte pistolerna och tyskarna måste ha trott att det var demobiliserade norska soldater som var på väg hem. De gav i alla fall aldrig eld. Vid en punkt nära den värmländska gränsen gjorde man halt för ett dygn. Medan truppen vilade, gav sig kapten Benckert och en av hans fänrikar över till Sverige för att rapporter vad de visste om de tyska truppernas grupperingar vid den svenska gränsen.

Resultatet blev att båda greps av svensk polis för spioneri. Ett dygn fick de sitta i polisarresten i Sysslebäck. Då de släpptes kunde de ta sig tillbaka till plutonen, som vid det laget var ganska utvilade.

Tyskarna satte så småningom in en hel SS-bataljon för att jaga Hutte och hans pluton. Hutte och hans män kom så småningom fram till trakterna öster om Trondheim. Den 14 juni sökte de upp en pålitlig stins på en liten station i Tröndelag för att undersöka möjligheten att ta sig ut till kusten. Här fick de höra att det var fred i Norge nu, General Ruge hade lagt ner vapnen fem dagar tidigare. (General Ruge var Norges överbefälhavare fram till ockupationen. Därefter fängslad av Tyskarna).

Men Hutte tyckte att han skulle göra rätt för sig innan han på illegala vägar tog sig hem till Sverige. Han klädde sig i civila kläder och begav sig till Trondheim. Där var

en norsk överste, som med tyskarnas tillåtelse, hade till uppgifta att klara upp avvecklingen av norrmännens fälttåg. Enligt Hutte inträffade följande då de mötes.

-Kapten Benckert anmäler sig, sa Hutte.

-Försvinn så fort ni kan. Känner dom igen er, så skjuter dom er, sa översten.

– Det finns ingen levande tysk som vet hur jag ser ut, svarade Hutte.

Hutte kom så småningom hem till Sverige. Vid krigsslutet kunde han till sina

övriga utmärkelser lägga Norska S:t Olovmedaljen.

En historia om Huttes tjänstgöring:

Hutte var ute på inspektion och en vaktpost gav eld mot honom. Hutte, som överlevde, tyckte att det var bra att posten sköt och lovordade honom

för det. Han avslutade inspektionen med dessa ord:

-Men det är förstås för djävligt att inte träffa en helfigur! (till historien hör att Hutte inte var så lång, men lite rund om midjan, så han tyckte väl att soldaten hade stor yta att träffa på.)

Omkring 1954 tjänstgjorde Hutte i Korea. Han var major i FN:s övervakningskommission.

Spionen Hutte?

Hutte jobbade troligen för svenska underrättelsetjänsten under 50-60 talet. Vilket resulterade i ett antal båtresor till de baltiska länderna för att som ”turist” undersöka djupet under ett flertal broar. I en artikel från Hemmets Journal berättar Lars Edlund hur han sommaren 1957 seglade med på en av Huttes resor. Han hade sett en annons i DN där någon sökte navigationskunnig seglare (se ovan).

Lars Edlund var då 25 år och ville komma iväg från Stockholm. Lars ringde

numret som var angivet i annonsen. Lars blev ombedd att gå till ett hus på Östermalm.

-När jag klev in i tvårummaren blev jag stum. Väggarna var fulla av vapen av alla möjliga slag och under sängen stod en kulspruta. Efter några snabba formella frågor undrade Benckert om jag kunde ta isär och sätta ihop en kulspruta. Kunde jag skjuta? Jovisst, men var det inte fråga om en nöjesseglats? undrad jag. Benckert bara log. Lars fick i alla fall jobbet. Nästa morgon klockan nio skulle han infinna sig vid

kajplats 9 vid Strandvägen. Där fanns en man i Lars ålder och tre pojkar i 14-15 års åldern. Det var besättningen. Båten saknade namn och i aktern satt en engelsk flagga. Resan startade mot okända äventyr. Besättningen delades in i tre lag som skulle hålla vakt sex timmar åt gången. Efter ett tag la de till i hamnen i Helsingfors och Hutte klev iland med en tom portfölj. När han kom tillbaka var den tjock och oformlig. Enligt Lars troligen fylld med vapen. På kvällen bar det iväg ut på Finska viken i riktning mot Estland. Där pågick en stor sovjetisk örlogsövning! Hutte riggade upp tre kameror med teleobjektiv på stativ, riktade mot den estniska kusten. Lars förstod då att de var ute och spionerade på den ryska örlogsflottan.

Men på vems uppdrag? Hutte kommenderade Lars att navigera allt närmare kusten. Till slut befann sig båten

inne på sovjetiskt vatten. Ett sovjetiskt sjöflygplan flög över båten tre gånger. Sista gången sköt flygplansbesättningen mot båten utan att träffa. Hutte hade redan gömt kamerorna och filmen i ett hål i masten. Sedan löd ordern: ”Mot Finland och full fart framåt.” Efter ett par dygn var de tillbaka i Stockholm.

Lars Edlund kom senare i kontakt med författaren Sven Olov Stalfelt. Det resulterade i en bok ”Hemlig handling” som bygger på Lars dramatiska upplevelser, utgiven av Samspråks Förlags AB. Lars tror att det var det så kallade T-kontoret, förgångaren till den politiska underättelseorganisation IB som låg bakom båtresan.

När Lars nämnde seglatsen för en hög militär rådde han Lars att glömma det hela, ingen skulle bekräfta uppgifterna. Jag undrar om inte det var flera båtturer över Östersjön för Hutte än denna.

Samlaren Hutte

Alla som har varit hemma hos Hutte minns hans fantastiska samling, av allt! Från föremål som var många tusen år gamla till moderna skjutvapen. Eftersom han var en mycket vapenkunnig person brukade auktionsfirmor ta hans tjänster i anspråk vid katalogisering av militaria. Då Hutte var närvarande vid en auktion där något föremål, enligt honom, var felkatalogiserat då hördes det. Högt och ljudligt brukade han berätta vad det i själva verket var.

________________

Det är ett privilegium att ha känt Hutte. Han var en stor samlare och en stor personlighet. Han gick bort 1990 i en ålder av 82 år.
En stor del av hans samling donerades till Armémuseum. Vissa saker såldes via samlarförbundets Nordstjärnan. Jag köpte några småsaker från hans tid i Korea. Men det vore roligt om Armemuseum gjorde något med alla Huttes saker. Ett minnesrum eller i alla fall en minnesmonter är han värd.

 

Vapenlicensens historia

En kort sammanfattning om vapenlicensens utveckling från 30-talet och framåt

 

1934
Licensen är avgiftsfri. På licensen står namn och var och när personen är född som deklarationsbeviset avser.Innehavet gäller 1 hagelgevär, dubbelt, kal 12=18.5 mm. i dito kal. 10=19.5 mm, 1 hagelgevär enkelt kal. 9=9mm.
Det finns inga uppgifter på serienummer eller användningsområde.

1952

Licensen kostar 1:-. Vilket bevisas med ett speciellt frimärke. Tillståndet gäller för övnings- och tävlingsskjutning innehava ett mausergevär, 6,5 mm,. och sex revolvrar kal.22, resp 9mm., 8 mm., 7,65, 7,65 och 7,65 mm., för jakt innehava tre älgstudsare, 8 mm., resp 10,75 och 9,3 mm., sex dubbelbössor, kal 12, 12, 12, 12, 12 och 20, två winchestergevär 7,62mm. och kal. 44, samt tre remingtongevär 12,7 mm., för utrotning av skadedjur, två fågelstudsare, 22 kal. resp. 9 mm. samt tre salongspistoler, 7,65 mm., och ett salongsgevär, 5 mm., samt såsom minne och prydnad tre salongsgevär, 5mm., ett remingtongevär, 12,7 mm., ett refflat gevär, 16 mm., och en revolver, vilket vapen han bekommit i arv efter sin fader. Om jag inte räknar fel, 10 enhandsvapen och 22 gevär på en licens!

1977

Licensen kostar 40:-. Fortfarande användes ett frimärke som bevis på att avgiften är betald. Vapentyp, kaliber och serienummer skrivs ut. Personnummer på innehavaren. Plus ändamål för innehavet. I detta fall samling. Men fortfarande är det en speciel blankett. Tryckt på gult papper.

2000

1:a licensen kostar 500 kronor, nr.2 och de efterkommande kostar 200 kronor per styck. Datatryckt dokument i A4 format. Dokumentet i sig är bevis på att avgift är erlagt. Inga frimärken, inga speciella blanketter. Uppgifterna som tillståndet innehåller är dock liknade de från 1977.

 

Licens 1935
Licens 1952
Licens 1977
Licens 2000

Gyrojet

Detta är en klassiker som kunde ha ändrat vapenutvecklingen. Gyrojet nämns i en James Bond bok, och visst skulle det kunna vara något som ”Q” hade uppfunnit och inte ett riktigt vapen.

 

 

MBA Gyrojet uppfanns av Robert Mainhardt och Art Biehl. De startade företaget MBAssociates eller MBA som det kallas.

Gyrojeten är inte ett ordinärt skjutvapen. Ammunitionen är en 13 mm projektil i stål, en raket!

Senare modeller tillverkades i kaliber 12 mm då civila vapen i USA får ha max .50 kaliber (ca 12,5 mm). Gyrojeten tillverkade både som pistol och karbin. Pistolen är ungefär lika stor som en Colt 1911, men mycket lättare. Då man håller i vapnet får man en känsla av leksak och inget riktigt vapen, den är tillverkad av pressad stål och någon zinklegering(aluminium?) Det känns tveksamt om den verkligen ska hålla för de krafter som krutgaser utvecklar.

Då ett vanligt vapen avlossas, bygger krutgaserna upp ett väldigt högt tryck i hylsan/kammaren/pipan och det är detta tryck som ger kulan farten. Gyrojetens kula är en raket med drivladdning och allt tryck skapas i ”raketen” och inte i vapnet. Utgångshastigheten är inte så imponerande, ca 860 fot/sek. De fungerar som de flesta raketer att ju mer de brinner desto fortare far de. Så efter ca 100 yards har kulan/raketen ungefär 50% kraftigare anslagsenergi än en kula i kaliber .45ACP.

Ladda och skjuta med Gyrojet-pistolen. 

För att ladda dras överdelen av vapnet tillbaka, alla 6 patronerna trycks ner och överdelen stängs snabbt. Det finns inget löst magasin, så är man inte tillräckligt snabb flyger patronerna ut igen.

Då raketerna/patronerna laddads spänns mekanismen/ hannen framåt och ner. Spaken för detta sitter på vänster sida av ramen strax ovanför avtryckaren.

När man trycker på avtryckaren slår hanen bakåt, raketen antänds och spänner hannen på nytt. Ljudet då vapnet avfyras är jämförbart med det som hörs då du

öppnare en omskakad läskburk.

Precisionen är enligt en test som ”the American Rifleman” gjort inte så imponerande.

Istället för räffling i pipan så har kulan som Gyrojeten avfyrar flera öppningar för raktetstrålarna. Tanken var att de skapar en rotation som skulle stabilisera raketen i

luften.

Problemen med Gyrojeten var flera, bland annat med drivbränslet till patronerna. Raketbränslet som var i fast form gillade inte fuktiga miljöer vilket gjorde att man inte hade 100% funktionssäkerhet. Ett annat problem var att avgashålen i patronen kunde bli igensatta, detta resulterade i en ojämn raketbana.

Men det största problemet var att raketen lämnade ett rökspår tillbaks till skytten, vilket inte är så bra i strid.

Efter att cirka tusen tillverkade vapen lades produktionen ned.

Gyrojet-pistolerna och karbinerna är idag dyra samlarobjekt. Likaså är raketerna väldigt dyra, om man överhuvudtaget finner dom till salu.

Som teknisk kuriositet fyller de dock sin plats i vapenutvecklingens historia.

 

 Gyrojet-karbinen.

 

Vapnet levererades i en elegant trälåda, klädd med filttyg.

Hannen slår på raketens front och trycker den mot tändstiftet. Då rakten åker iväg, spänner den hannen på nytt. Raketen i genomskärning.
Slutstycket tillbakadraget, vapnet klart att laddas. Från sidan, spärren som låser slutstycket syns tydligt.
Hanen som slår framifrån och bakåt, spänns automatiskt av ”raketen” då den avfyras. Se bild ovan. Och pistolen är redo att avfyra nästa skott. Patronen till vänster är en ”dummy” till höger en skarp.

Bumerangen

Bumerangen utkommer 4 gånger per år.

Artiklar skickas till:
SVEVAP (Svenska Vapensamlarföreningen)
Box 6100
129 07 Hägersten

Som medlem annonserar du kostnadsfritt i Bumerangen. Annonsmaterial kan postas till adressen ovan eller e-postas till kansli@svevap.se. Kom håg att uppge ditt medlemsnummer. OBS! Meddela oss om du byter e-postadress.